Historien om Socialdemokraterna
131 år av klasskamp och demokrati
Sedan Socialdemokraterna bildades 1889 har mycket hänt. Socialdemokraternas arbete har lett till att Sverige blivit en demokrati och en av världens främsta välfärdsnationer. I över hundra år har Socialdemokraterna stått upp för frihet, jämlikhet, solidaritet och demokrati i Sverige och resten av världen.
Det svenska välfärdssamhället är av ungt datum. Det är inte länge sedan Sverige inte var en demokrati och alla inte fick rösta i allmänna val. På den tiden, för ungefär hundra år sedan, fanns ingen välfärd utan då existerade bara ett kallt och rått klassamhälle. Barnarbete var vanligt förekommande och arbetarna fick inte sällan jobba tio-tolv timmar i sträck, och det i en farlig arbetsmiljö. Det fanns inga pensioner, barnbidrag eller studielån. Föräldraledighet var inte att tala om. Sverige präglades av orättvisor. Det var dessa orättvisor som stärkte dåtidens arbetarrörelse och socialdemokrater i tron på att samhället måste förändras. Därför bildades Socialdemokraterna.
Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Sven Aspling skriver om detta i sin bok ”100 år i Sverige. Vägen till Folkhemmet”. I förordet skriver han: ”Historien om hur ett gammalt klass- och fattigsamhälle under några korta decennier kunde omdanas till ett erkänt välfärdssamhälle är i hög grad historien om den svenska arbetarrörelsens framväxt, arbete och insatser.” Sedan Socialdemokraterna bildades 1889 har också mycket hänt. Den svenska arbetarrörelsens arbete, som bestått av Socialdemokraternas partipolitiska verksamhet, LO:s och fackföreningsrörelsens arbete, de socialdemokratiska sidoorganisationernas och olika kooperativa organisationers verksamhet, har förändrat Sverige. Från att ha varit ett trasigt klassamhälle där bara de rika hade det bra till att bli en erkänd välfärdsnation i hög internationell klass. Vi är stolta över detta, men vi är inte nöjda. Det finns fortfarande orättvisor i Sverige och världen och därför fortsätter vi socialdemokrater vårt arbete för alla människors rätt. Precis som vi har gjort genom hela vår historia.
1800-talet och August Palm
Hvad vilja Sosial-demokraterna
Förändringarnas vind hade allt starkare börjat blåsa över det gamla svenska klass- och fattigsamhället, präglat av godsägar-, bruksägar- och ämbetsmannavälde. Arbetarklassens egen frigörelseprocess hade tagit sin början under 1800-talets andra hälft. I förhållande till Danmark var arbetarrörelsen i Sverige svag. Den svenska arbetarrörelsen mottog under dessa genombrottsår ett värdefullt stöd från sina vänner i Danmark, ofta förmedlat av August Palm.
August Palm hade inlett sin agitatoriska gärning i Sverige med sitt historiska tal ”Vad vilja socialisterna?” som han höll den 6 november 1881 i Malmö. Redan annandag jul höll han sitt stora friluftsmöte i Stockholm och hans verksamhet i Stockholm skulle snabbt komma att ge resultat.
August Palms namn är intimt förknippat med uppkomsten av en klassmedveten arbetarrörelse i Stockholm. Inte minst genom hans egna insatser fick de socialistiska idéerna en allt starkare förankring i fackföreningarna som då hade börjat att bildas. Särskilt viktigt var detta inflytande i fackföreningarnas centralkommitté när det gällde att förbereda marken för den socialdemokratiska partibildningen som ryckte allt närmare.
August Palm var en framgångsrik agitator, fängslande och drastisk. Han har karakteriserats som ett mellanting mellan lejon och demon. Trots sitt kanske något bisarra väsen ägde han en förunderlig politisk klokhet. Från första stund vände han sig mot de doktrinära revolutionära idéerna och dess förespråkare. Han predikade den demokratiska socialismens väg och han slogs från början för allmän rösträtt och sociala reformer. Han förde arbetarrörelsen in på de principiella spår som innebär reformistiskt demokrati- och välfärdsbygge, som socialdemokratin därefter följt.
Hjalmar Branting var en ung professorsson som i slutet av 1800-talet trädde fram på den politiska scenen för att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen. Han var 25 år när han 1886 höll sitt viktiga och historiska programtal i Gävle, i vilket han motiverade varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Han drog upp riktlinjer för bildandet av Socialdemokraterna och för samarbetet med fackföreningsrörelsen.
Båda organisationerna, den fackliga och den politiska, skulle ”gå hand i hand och gemensamt arbeta för det stora målet: arbetarklassens fullständiga frigörelse”. Han underströk att en första förutsättning för en fredlig arbetarrörelse var att den hade några medel att göra gällande. Och han tillade: ”Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisien [överklassen] kan få köpa sig avveckling medelst administrationen, istället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.” Branting gjorde därmed klart att det var den facklig-politiska samverkan och den allmänna rösträtten som skulle leda vägen fram till rättvisa, och inte revolution.
Från 1886 började de svenska myndigheterna att konsekvent undertrycka den svenska arbetarrörelsen. 1888 dömdes nio socialdemokratiska ledare till sammanlagt 61 månaders fängelse och böter, bland de dömda fanns både Palm och Branting. Den svenska överklassen och högern fortsatte försöka skrämma socialdemokraterna från att kämpa för demokrati, men de lyckades knappast.
Partiet och Facket
Socialdemokratiska Arbetarepartiet och Landsorganisationen grundas
De socialdemokratiska partierna i världen har bildats under skilda tider och skiftande politiska förhållanden. Gemensamt för de socialdemokratiska partibildningarna i Skandinavien och Norden har varit det nära samarbetet mellan den politiska och fackliga arbetarrörelsen. Detta samarbete var ihög grad bestämmande när det danska partiet bildades 1871 och det norska 1887. Det gällde i minst lika hög grad när det svenska socialdemokratiska partiet bildades 1889.
Den konstituerande kongressen hölls 19-22 april och av de 70 representerade organisationerna utgjordes en stor majoritet av fackföreningsrepresentanter. Socialdemokraterna bildades således med en stark anknytning till fackföreningsrörelsen. Frågan om allmän rösträtt stod i första rummet och blev en symbol för att partiet ville arbeta demokratiskt genom reformer.
Den svenska arbetarklassen var vid denna tidpunkt utestängd från såväl kommunal- som riksdagsval. Detta på grund av de då gällande rösträttsbestämmelserna som enbart tillät rika att rösta. Det påverkade helt naturligt den politiska verksamheten eftersom det inte alltid var lätt att upprätthålla en regelbunden politisk föreningsverksamhet när man politiskt var maktlös. Partiet gav dock inte upp trots att överklassen fortsatte sina försök att tysta socialdemokratin. Den 1 maj 1889 kom den så kallade socialistlagen som angav nödvändigheten i att försöka få arbetarna att förstå sitt eget bästa och överge de socialdemokratiska idéerna.
Partiet hade vid sin start drygt 3000 medlemmar. Medlemskap i partiet sågs inte med blida ögon och om ens arbetsgivare fick reda på att man var aktiv i facket eller Socialdemokraterna riskerade man att få sparken. Ofta svartlistades också de som fått sparken så att ingen annan skulle anställa dem heller.
Partiet kom från början att svara för den organisatoriska samordningen av arbetarrörelsens båda grenar, den fackliga och den politiska. Partiets krav om allmän rösträtt och åtta timmars maximal arbetsdag fick ett snabbt genomslag ute på arbetsplatserna och bland arbetarna.
Under samma år, 1889, beslutade den socialistiska internationalens kongress att göra 1 maj till arbetarnas internationella demonstrationsdag. Nästa år firades 1 maj för första gången i Sverige och har sedan dess blivit en stor samlingsdag för arbetarklassen i Sverige och världen över. Vid mötet på Gärdet i Stockholm 1890 deltog närmare 50 000 människor. Långt senare, år 1938, blev 1 maj officiellt erkänd som allmän helgdag.
År 1898 bildades Landsorganisationen, LO. Fackföreningsrörelsen hade nått en sådan storlek att det var dags att skapa ett samarbetsforum. Landsorganisationens roll är att vara en paraplyorganisation för fackförbund. Bakom bildandet av LO stod Socialdemokraterna. Nu är cirkeln sluten, representanter från fackföreningsrörelsen bildade socialdemokraterna och partiet bildade LO. Till LO:s första ordförande valdes Fredrik Sterky.
Den svenska fackföreningsrörelsens frammarsch under 1890-talet saknade egentligen motstycke i världen. Arbetsgivarna och överklassen förhöll sig inte heller passiva utan vidtog motåtgärder. 1902 bildades SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen, som är nuvarande Svenskt Näringsliv. De bildades som en motvikt till LO och med uppenbart syfte att tilldela den växande fackföreningsrörelsen ett avgörande slag genom att bland annat använda lockoutvapnet. Striderna på arbetsmarkanden hårdnade och LO tvingades till slut att slå tillbaka. I augusti 1909 utbröt Storstrejken. Den omfattade 300 000 människor och varade fram till i början av september, den genomfördes under lugna och disciplinerade former. Den väldiga striden slutade inte med någon seger för arbetarna och facket. I storstrejkens fotspår kom lönesänkningar, avskedanden och svartlistning. Ändå gav arbetarna inte upp kampen för en god arbetsmiljö, åtta timmars arbetsdag och en rimlig lön. Arbetsgivarna hade inte lyckats krossa facket.
Under den här tiden var det inte ovanligt att en arbetare som kommit på kant med sin arbetsgivare också blev vräkt. Arbetarna hyrde ofta sina bostäder av arbetsgivaren och ett ensidigt beroende skapades. Det gjorde att många var rädda att säga vad de tyckte på arbetsplatsen. I Mackmyra vräktes arbetare på grund av en konflikt angående föreningsrätten. När arbetarna inte fick hålla sina möten i de lokaler som fanns byggde arbetarna sina egna Folkets Hus. Och för att kunna studera bildades folkhögskolor och Arbetarnas Bildningsförbund, ABF. För att få ner hyrorna byggde de egna hyreshus och bostadsrätter samt bildade bland annat HSB. Arbetarna gick också ihop och bildade Konsum.
Reformism eller Revolution
Demokrati och splittring
Under 1900-talets början kunde enbart rika personer rösta. Det gjorde att Socialdemokraterna i början hade svårt att få igenom sina förslag. Därför blev kravet om lika rösträtt Socialdemokraternas första och viktigaste krav. Hjalmar Branting blev socialdemokratins första representant i Riksdagen 1896. Hans val hade säkrats med stöd av vissa liberala Stockholmskretsar. 1902 valdes ytterligare tre socialdemokrater. Fortfarande var dock rösträtten knuten till inkomst och förmögenhet. Det stora folkflertalet som stödde Socialdemokraterna var utestängda från den politiska makt som rösträtt innebar.
År 1902 anordnades en större demonstration på Norra Bantorget i Stockholm med krav om en allmän rösträtt och 120 000 arbetare gick ut i strejk den 15 maj för att ge eftertryck åt kravet på en rösträttsreform.
Efter omfattande opinionsyttringar i form av strejker, demonstrationer och en stor folkopinion lyckades Socialdemokraterna få de konservativa att gå med på en rösträttskompromiss. Liberalerna spelade också en framträdande roll då kompromissen kom till stånd. Den innebar att alla män som fyllt 24 år skulle få rösträtt till Riksdagens andra kammaren men inte till den första.
Rösträtten till de kommunala församlingarna var fortfarande graderade efter inkomststreck något som gynnade de rika. De allra rikaste kunde därmed ha upp till 40 röster! På detta sätt styrde överklassen fortfarande själva hur Riksdagens första kammare var sammansatt.
Kvinnorna saknade fortfarande rösträtt. Men kompromissen innebar ändå att många av de människor som ville rösta på Socialdemokraterna nu kunde göra det. Kampen för allmän och lika rösträtt fortsatte därför.
Under trycket av arbetarrörelsens frammarsch och de stora revolutionära händelserna ute i världen tvingades de konservativa krafterna i Sverige till slut att ge vika för de starkare kraven på en genomgripande rösträttsreform för både kvinnor och män. 1918 antog Riksdagen den nya stora författningsreformen om allmän och lika rösträtt. In i det sista gjorde högern motstånd mot reformen, men utan resultat. Genom arbetarrörelsens envisa arbete för demokrati hade Sverige äntligen fått en rösträttsreform. På detta sätt hade socialdemokratin också bidragit till att hålla Sverige borta från revolutionens och inbördeskrigets väg.
År 1921 blev sömmerskan Agda Östlund och fotografen Nelly Thüring de första socialdemokratiska kvinnorna i riksdagen. De valdes in i riksdagen i samband med nyvalet, efter det att kvinnorna i Sverige fått rösträtt. Båda två var aktiva i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet och Agda Östlund var ordförande för Stockholms allmänna kvinnoklubb.
1919 kunde även ett annat reformkrav föras i hamn: Åtta timmars arbetsdag. Det skulle dock ta tid innan reformen i sin helhet var genomförd i arbetslivet.
När Hjalmar Branting i februari 1917 öppnade partiets tionde kongress slog han fast att kongressen fick lov att ”bli en uppgörelsens dag”. Utgången var tämligen given. Vänsteroppositionen i partiet hade länge förberett brytningen. Metodiskt hade man kritiserat och angripit partiledningen under en lång tid. I bakgrunden fanns den gamla taktikfrågan: Skulle arbetarrörelsen gå den ”parlamentariska vägen” eller välja revolutionära och ”utomparlamentariska metoder”? Brytningen blev oundviklig. Den 2 maj samma år bildade gruppen som lämnat Socialdemokraterna ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.
1917 bildades också Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU, på initiativ av ungdomsklubben i Eskilstuna. Det nya ungdomsförbundet kom redan från början att spela en betydelsefull roll, främst då det gällde insatserna på studie- och utbildningsområdet. Förbundets tidning Frihet fick i detta en central roll i den politiska skolningsverksamheten. ”Verklighetssynens ungdomsförbund” blev en viktig paroll i förbundets verksamhet.
Per Albin Hansson
Mannen bakom Folkhemmet
Per Albin Hansson fungerade som ordförande i partiets verkställande utskott efter Brantings död 1925. Vid partikongressen 1928 valdes han till ordförande i partiet. Året innan hade han valts till ordförande i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Samma år höll han också det välkända folkhemstalet. Efter att ha erinrat om att man i olika sammanhang gärna talade om samhället – staten och kommunen – som det gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet, ville han understryka att hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda samhället råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet."
Riksdagsvalet 1928 visade att det ännu var lång väg till folkhemmet. Den borgerliga kampanjen mot socialdemokratin slog alla rekord. I kommunistskräckens tecken ägde valet rum som gått till historien under namnet Kosackvalet. Genom sin propaganda lyckades högern nå en rekordartad mobilisering av borgerliga väljare och kunde därmed vinna valet trots att socialdemokratin registrerade en betydande röstökning.